Vi blev hängande i bältena upp och ner men kunde konstatera att vi båda mådde bra. Jag var mycket rädd att älsklingen fick värre skador (än dem hon fick). Jag tänkte mer på Åsas tillstånd än mitt eget. Jag tog mig snabbt ner och kröp till baksätet för att ta mig ut genom dörren bak på passagerarsidan, vilket var den enda dörren som gick att öppna. Sedan lutade jag Åsas stol så långt bakåt det gick så att älsklingen kunde få ner sina ben i taket så hon kunde knäppa loss sig utan att rasa rakt ner.
Det kom en mötande bil samtidigt som Åsa var på väg ut ur bilen. Bilen stannade med en kvinna och hennes dotter. Kvinnan hjälpte till att ringa 112 och såg till att en bärgare skickades, någon ambulans tyckte vi inte att vi behövde. Hon och dottern gick även bort till granngården och hörde om vi kunde få komma in och värma oss tills bärgaren kom. Vi plockade ut våran packning ur bilen, som nu luktade mycket bensinen som läckte ut, och fick hjälp att bära det till huset. Åsa ringde till sin bror som lovade att komma så snart han kunde. Under tiden tog ett underbart trevligt par emot oss i sitt kök och bjöd på fika. Mannen hjälpte dessutom oss att ringa bärgaren så att han visste att vi var i huset.
När väl bärgaren kom gick vi ut och inte långt därefter kom polisen. Det var två kvinnliga poliser från Linköping, de var väldigt trevliga och professionella. Det kändes jättebra att ha dem där och de la ingen skuld överhuvudtaget på oss. De hade märkt själva att det var riktigt halt och var lite kritiska till att det inte fanns någon varning för kurvan. Snart där efter kom även Åsas bror som trots att han hade blivit varnad om hur bilen såg ut och att vraket låg upp och ner, blev han lite blek när han fick se allt. När bärgaren väl hade vänt på bilen plockade vi ut allt som vi hade i bilen och la det i Magnus bil. Notera på bilderna som följer att billyktorna samt taklampan inne i bilen fortfarande lyste. Även vindrutetorkarna fungerade efter smällen.
När bilen väl var bortbogserad och poliserna hade åkt satte vi oss i Magnus bil och kröp hemåt. Vi lastade av alla grejer hemma innan vi åkte ner till akuten. Vi fick vänta i 10 minuter innan vi fick komma in på den första undersökningen. Sköterskan satte direkt på oss stödkragar och tog blodtryck och puls. Det var bra hos oss båda och vi fick sätta oss i väntrummet så länge. Efter ca en kvart fick vi komma in och lägga oss på varsin säng i korridorren eftersom de inte ville riskera att vi rörde på nackarna och förvärrade eventuell skada . Jag började få ont i nacke och huvud, och även över magen. Älsklingen hade mest ont i bröstet men även i rygg och nacke. Så där låg vi på rad utan att kunna se varandra och tittade upp i taket. The one and only Mathias kom som en ängel med två varsina cheeseburgare och dricka. Efter en och en halv timme kom läkaren och gjorde en snabbundersökning för att ta reda på vad som skulle röntgas. Efter en liten väntan på röntgen fick vi äntligen komma in och göra en skiktröntgen. Vi antar att vi fick göra en så avancerad röntgen för att de ville att vi skulle ligga ner utan att röra på oss (Åsa fick inte ens ta av sig blusen och BH:n själv), det var inte riktigt vad läkaren hade beställt men det var ju bra att de gjorde den. Efter röntgen fick vi komma ner till akuten och korridoren igen. Efter ytterligare en timmes stirrandes på taket fick vi äntligen besked. Röntgenbilderna visade ingenting så vi fick ta av oss kragarna och gå hem. Läkaren varnade dock för att vi skulle ha ont några dagar och vara lite stela.
Här kommer lite bilder på bilen både på taket i diket och efter bärgaren hade vänt på bilen. Det ser otäckt ut men det gick ju bra. Man får sig en mycket värdefull tankeställare när man ser på bilderna. Vi tänker och pratar mycket med varandra om olyckan och glada över att vi inte fick mer skador med tanke på hur bilen ser ut.
Bilen på taket.
Fronten och stenen vi träffade.
Bilen bakifrån.
Passargerardörren.
Inifrån.
Vindrutan.
Fronten.
Bilen redo att åka iväg med bärgaren.
